Efter att ha fått lugna ner mig ligger jag i soffan och stirrar på skärmen med en trötthet som heter duga. Blev ingen skola för mig idag, ångesten tog ett hårt grepp om mig och jag fick en sådan panikkänsla att jag varken visste ut eller in. Det är alltså från ångesten som jag har behövt lugna ner mig. Lite av ångesten ligger kvar än så länge men tror den mer beror på hur sur jag är på mig själv för att jag inte gick till skolan. Det är jobbigt när ångesten får ta över ens kropp och tankar, man har inte så mycket att säga till om just den stunden.

I'm my own worst enemy

En mycket roande paprika

En ful bild på mig men ett av de nya linnena är på.

Det är så frustrerande att försöka förklara hur vissa saker känns när personen i fråga inte förstår eller kanske inte ens försöker förstå. Jag har lidit av min ångest i tolv år nu och kämpat mig igenom mycket. När folk då idag klagar på att jag inte klarar vissa saker så blir jag sårad, jag har faktiskt varit så dålig att jag har legat och stirrat in i en vägg, jag har spenderat en månad hemma där det längsta jag gick va precis nedanför altanen, jag har legat vaken många nätter i ren total panik, jag har velat försvinna. Men jag har inte försvunnit, jag har stigit upp ur sängen och slutat stirra in i väggen och jag har gått mycket längre än nedanför altanen.

Att behöva förklara de sakerna som fortfarande är jobbiga för mig och att ibland få höra att det inte är något, "det är väl inget att vara rädd för, blir det så, då blir det så", det är nästan det värsta jag vet. Men något som är ännu värre än när människor får mig att känna mig som om jag inte har någon aning om världen, som om mina problem och min ångest är oväsentliga, som om det bara är jag som inbillar mig saker, eller att jag tror att jag är den enda i världen som har problem.

Jag vet att jag inte är den enda i världen som har problem och jag glömmer ofta bort att ta hand om mig själv för att kunna ta hand om andra. Men så kommer vi också till det faktum att jag pratar om mina problem, jag är öppen om min ångest och mina fobier (till stor del) och är det då någon som inte vill prata om sina problem eller sin smärta, då kan man inte förvänta sig att jag ska finnas där för då vet jag inte att något är fel, jag kan känna av det men jag tänker aldrig tvinga någon att berätta saker för mig. Så... vad var egentligen kontentan av detta inlägg?

Jo, min ångest och mina fobier är verkliga, de finns i mig och präglar mitt liv något enormt mycket. Jag har kommit en lång bit på vägen till att acceptera lite mer av det hela men när jag får höra hur "fel" jag känner så känns det som om ingenting jag gjort har varit värt något, då känns det som om jag är den där lilla rädda tolvåringen som inte vågade någonting.

...shake that

Kände mig tvungen att lägga ifrån mig skolboken en stund för att skriva detta inlägg.
Som jag nämnde tidigare så läser jag i en bok om samtalsanalys och nu har jag hamnat i ett kapitel som heter samtalets trafikregler. Detta kommer nog att skada mig för alltid då jag sedan jag läst detta verkligen ransakat mitt huvud efter hur jag beter mig i samtal.

Är det bara jag som tycker att det är otroligt fashinerande att vi har så otroligt många regler i våra liv som vi egentligen inte tänker på att de finns där? Vi vet med oss att vi inte ska avbryta någon när denna pratar, vi väntar på vår tur och vi känner igen de tecken som visar på att det faktiskt är våran tur att tala. Man tänker aldrig på hur pauserna får ett samtal att bli, hur tonfall och blickar präglar hur samtalet utvecklas och vem som talar här näst.

Ville bara skriva av mig lite, det blev ett dåligt inlägg om ett väldigt intressant ämne. Ska fortsätta läsa nu och om ett tag kommer ett tidsinställt inlägg på hur jag roar mig när jag känner mig ensam, eller när jag har tråkigt, eller ja, hur jag roar mig som mest helt enkelt.

vs

Idag va det första dagen på vårterminen, termin 5. Första kursen handlar om retorik, lite skrämmande då vi ska stå och prata inför folk men man måste väl det också även fast ångesten drar i en och säger till en att springa så långt benen bär.

Efter skolan gick jag till espresso house och köpte en macka och en chailatte för att sedan sätta mig hos underbaraste finaste Shilan på Cut N colour. Färgade håret och klippte det, något som verkligen behövdes då mitt hår va allt annat än fint, riktigt risigt. Efter frisören så tog jag och min vän Sandra en fika och jag kom nyss hem, tittar runt på lite bloggar samtidigt som top model går på tvn i bakgrunden. Blir nog soffan resten av dagen och kvällen.

Före


Efter